En kylig första junikväll

Som tusentals andra människor i denna fantastiska värld, så lider jag av en stor skopa prestationsångest. Det är ingenting som har skapats över en natt, utan det är något som redan funnits när jag varit liten. Jag har försökt att tänka ut från grunden vart denna ångest kan komma ifrån och jag har en del hypoteser som kan tänkas vara tjuven bakom denna dumma vän som aldrig riktigt vill komma bort från mitt tänkande. Jag vet inte vart jag ska börja eftersom allt är redan när jag har varit liten. Och det är ett sådant känsligt ämne.


Jag är en människa, som alltid vill att alla ska må bra. Jag sätter människor som jag älskar - alltid i första hand. Jag tar mig själv alltid sist, och självklart är det något som jag tycker är bra med mig själv. Nackdelen är väl att min hälsa och mitt mående inte blir på topp när jag är ensam. Det är då i stort sett allt tänkande kommer fram och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Saker som hänt för länge sedan, kommer fram och jag grubblar över det. På något plan tror jag, om något/några år så kommer en bomb att sprängas inom mig. En känslobomb. Jag tar inte itu med jobbiga saker och ting på en gång, utan vill alltid visa mig glad och skyffla bort problemen. Tillslut kommer detta inte att fungera, det vet jag om. Jag måste börja jobba med mig själv och ta itu med det på en gång. Saker som hände för flera år sedan börjar krypa tillbaka som jag inte riktigt har smält och förstått hur det faktiskt kunde ha gått eller att olika situationer kunde ha blivit helt annorlunda.  Mycket är från när jag var liten, saker som jag har fått höra som sätter sig inne i själen som ett stort ärr, och att få höra negativa saker suddas aldrig bort. Hur mycket man än försöker så kommer de fram så fort en nedgång smäller till på en. 


Jag vet inte hur jag ska bearbeta sådana saker, jag vet inte hur jag ska berätta för de människor jag älskar hur jag verkligen känner. Jag har alltid varit lyssnaren som funnits där, och jag kommer alltid att finnas där, men jag sätter inte mina behov först. Jag vet inte om jag vågar det, rädslan över någonting som jag inte kan komma underfund med. Jag vill prata om så mycket, men när jag väl ska berätta blir allt en osammanhängande smörja och då skippar jag det - vilket resulterar i att jag är hemma själv och tar itu med det själv. Men det går inte, och jag vet om det. 


Igår rann, eller ikväll med för den delen, så rann allt bara över. Något som fascinerar mig är att händer det något litet jobbigt eller negativt så blir hela dagen automatiskt förstörd. Allt kommer på samma gång och då känner jag bara; Varför inte låta mig få ta alla smällar för under hela min livstid jag kommer få ta smällar, så kan jag bearbeta dem på en gång och leva lyckligt sen?


Denna text handlar om så mycket och jag började med prestationsångest som skulle handla om någonting med det blev något helt annat istället. Tack och lov för skrivandet, man kan bara få skriva av sig och må lite bättre på vägen. Jag kommer avrunda här, för jag skulle vilja skriva så mycket. Men det är så mycket som jag inte alls vet hur jag ska säga. Och ibland behöver man inte säga något alls, tills man själv känner för det.


Godnatt mina vänner.