Jag har mått dåligt i flera veckor. Jag har velat bara grina. Grinar så fort någon säger något till mig med fel tonläge, grinar bara allmänt. Eller VILL grina rättare sagt och det är jobbigt eftersom jag inte vill vara en börda till någon. Jag känner från vissa att jag inte får det stöd som jag behöver, och att grina inför just dessa känns så meningslöst för de kommer med samma prat hela tiden och utvecklar mig inte. Det är riktigt jobbigt, för jag behöver ett ... kreativt stöd? Kan man säga så? Det är tur jag har mina fina fina stjärnor - ni vet vilka ni är - som finns där.
Och en speciell person i min närhet. Alicia. När allt var som tyngst, så säger hon till mig:
A: Moster, du har fått ett brev!!
J: Åh har jag?? Från vem?
A: Mig!! Öppna.
Och i det brevet, vilket är det allra finaste brev jag någonsin fått, så får jag den allra finaste kärleksförklaringen av alla himlar och världar. Jag blev så otroligt rörd. Jag var tvungen att hålla tårarna tillbaka, men jag var väldigt nära att börja gråta där och då. Min älskade systerdotter. Vad skulle jag göra utan dig? Gud vad jag ÄLSKAR dig, finaste tjejen på denna jord. Har så mycket kärlek till denna flicka, och jag hoppas att hon märker hur mycket jag öser det över henne. Jag försöker vara den bästa mostern som finns, och ibland kan jag vara lite frånvarande och så. Vilket jag inte vill vara, men det bara är någonting.
Älskade barn, vad jag älskar dig.
1 kommentar:
Men, vilken gullunge!!
Kärlek vännen, du klarar allt. Just nu är det jobbigt, men när man är på botten så finns de bara en väg därifrån, och det är uppåt<3
Skicka en kommentar