Var ned på arbetsförmedlingen (som kan vara nordens största deprimerande arbetsplats) och bara känner helvete. Nu sitter jag här igen och måste börja OM att söka jobb, börja gå på det där förbannade kunskapskompaniet om jag inte hittar ett jobb då, eller en praktik. Och det vill jag verkligen göra. Samtidigt är jag kvar på KappAhl, så jag lär väl informera chefen om att jag söker nytt? Eller? Jo men det lär man väl göra isåfall, så jag inte kommer en dag och bara: Hej, jag har fått jobb/praktik här eller där, så tack för den här tiden!!
Varför kan det inte bara lossna? Jag hade en sådan bra plan, att komma in på skola och utbilda mig, men den drömmen sprack direkt. Loggade in nu och såg att jag hade hoppat ned från plats 319 i örebro till plats 127. WIHO, kan man väl tycka men det hade varit roligt om det hade stått antagen dagen man loggade in och skulle få reda på det. Fan jävla skit. Jag vet att man inte ska tappa hoppet men det är så lätt att göra det när man inte ser något ljus någonstans. Alls. Jag vet inte vad jag vill göra heller, jag vet liksom inte alls. Praktik skulle vara ett bra alternativ för då kommer man in bra, det är en bra väg till jobb liksom. Men orkar jag praktisera för 3000 i månaden (visst att man får hjälp medpendling) för att kunna betala hyra och äta? Alltså hör ni hur det låter? Så låt oss säga att man praktiserar där i tre månader, sen kanske det inte leder till någonting, samtidigt söker jag in till skolan där man får reda på i juli om man kommer in eller inte. Kanske inte har något sommarjobb, får vänta till hösten sen kanske man inte kommer in. Igen.
Vad gör jag då?
Hade inte alls planerat så här inför framtiden. För det första så var jag inte nöjd med mitt gymnasieval för fem öre, även om det är en bra grund - JA, jag vet att det är en bra grund, men det finns en tjej som sa en gång som har satt sig fast i mitt huvud:
- Jag kommer gå på gymnasiet och ha roligt i tre år, något som kan vara roligt att läsa. T.ex. fotografi. Inte sitta på en linje och pinas i tre år och sedan kanske fortsätta på någonting man inte vill göra.
Varför gjorde jag inte så? Tog media istället, eller språk kanske? Eller dans? Frisör? Ja men någonting liksom.
Men då brukar jag tänka, då hade jag aldrig träffat Fredrik, på det sättet är jag väldigt lycklig att jag tog detta val, men ni förstår hur jag tänker? Hade kanske träffat han sen eller något, haha? Man vet ju inte.
Sen har jag mitt CSN som jag ska betala av också för att jag började plugga också helt plötsligt, så allt känns bara skit just nu.
Jag känner mig misslyckad för det känns som om jag har en sådan stor press på att ha jobb, jag måste klara av att betala hyran, får inte svika mina föräldrar, ska alltid vara på topp, måste ha ett bra jobb där jag passar så bra (fast jag inte mår bra alls utav det!), så mycket krav. Till mina föräldrar har jag sagt flera gånger att jag vill byta men de verkar inte förstå mig alls, för det är dom som tycker jag är såååå fin bakom kassan, och jag är såååå trevlig osv. Ja, jag vet. Jag är det. Men det är en roll också. Jag tycker inte det är roligt alla gånger att stå där och vara trevlig, jag vill inte stå och larma och hänga upp kläder, jag vill inte jobba helger och se alla familjer, flick-och pojkvänner gå ut och shoppa, fika tillsammans medan man står där och inte vill. Världens jobbigaste känsla. Jag ÄLSKAR mina medarbetare, det är inte alls de som gör jobbet tråkigt. Det ligger i mig själv. Redan från när jag började praktisera. Varför jag inte bara slutade? Kändes som om jag var tvungen att ta jobb, för jag kände pressen. (Mina föräldrar har stöttat mig så otroligt mycket, jag är så tacksam för det! Men just att de inte lyssnar ibland, gör mig frustrerad att de inte förstår hur JAG mår och vad JAG vill göra.)
Så allt känns bara lite hopplöst just nu, jag vet liksom inte.
3 kommentarer:
Den dagen det klarnar upp för dig så kommer du titta tillbaka på de här jobbiga åren och tänka att: "Fan, jag klarar vad som helst". (Till skillnad från dom som aldrig haft en endaste motgång) Se det som en ynnest, och läs den där listan med pepp!
Du klarar allt, är helt övertygad om det <3
Så många gånger jag önskat att jag bara kunnat hjälpa dig att komma på vad du vill, eller kunna berätta hur framtiden skulle bli. Jag vet att allt ordnar sig för dig, för du är trevlig, glad och folk blir nöjda med det du tillför, du är ju bäst hallå!!!
Jag älskar dig, och förstår att det är jobbigt att starta om på nytt... Men den här gången kanske det blir något extra av det som kommer att hända, jag håller tummarna tokhårt för det iallafall!!! <3
Och du är INTE misslyckad någon endaste stans, förresten!!!!!!
Skicka en kommentar