inte en sekund

ligger i soffan med ett täcka. vi kallar det space för det ser ut som om man är i rymden. varje kväll när vi ska sova säger vi minst ett skämt täcket, haha.

vaknade klockan sex idag, skulle följa med niklas till doktorn för en hälsokontroll. berätta om hur han har blivit sedan han flyttade och hur hans epilepsi är. jobbigt att kolla på honom när vi åkte in, han vet ingenting. man kan kolla in i hans ögon och det finns så mycket man vill ha svar på. så jävla jobbigt att inte jag kan göra någonting... fan. jag vet inte om han har ont, ingenting. han pratar inte längre. allt tal är borta. han följer inte med i böckerna längre som vi läsar. svarar inte när vi frågar någonting. jag vill bara: ut med det, älskade hjärta. finns det någonting du vill säga?

det ser ut som han vill säga något, men det går inte.

när läkaren skulle säga vad hon trodde, men hon ville inte uttala sig egentligen, men så sa hon att alla anfall som tar hårt på kroppen, nerverna och hjärnan, kanske har gjort honom mer utvecklingsstörd.

det krossade mitt hjärta.

skulle inte tveka en jävla sekund för att fria dig från allt detta. ingenting.