I mitt mörka inre.

Många år utav negativa och analyserande röster och tankar som på vägen aldrig leder någonstans utan stannar för att sedan tas upp igen, vill leda mot sitt slut. Jag vill inte längre. Jag vill bara andas. Vakna. Göra mig fri. Känna tomheten och fokusera på något som ger mig istället för att något ska dras hela tiden. Jag vill känna rastlöshet och uttråkade känslor för att släppa allt och slappna av, så länge som jag känner för tills en dag då jag orkar resa mig igen och ha laddade och nya batterier där jag kan ge mer energi än vad jag orkar. Det känns som om jag har gått alldeles för länge på extra batterier, närmare bestämt några år och de laddas aldrig riktigt upp. En laddning på tio minuter innan det är dags igen och min hjärna klarar inte av att fokusera. Främst på mig själv. Min familj. Jag orkar inte med all stress om saker där man ska prestera, alltid vara på topp. Jag vill kunna sitta hemma i tre dagar utan någon kontakt med en människa och ändå veta att de finns där, att jag inte alls glömt bort dem. Men jag behöver vara jag ett tag. Jag vill så mycket men det känns som om jag har fastnat i en lång jävla uppförsbacke som aldrig riktigt vill ta slut, och min mjölksyra är på 100 ren %. Men jag kämpar. Men någon gång kommer min ork ta slut, vad ska då hända? Jag vill falla tillbaka längst ner, ladda om och cykla upp starkare än vad jag varit tidigare. Men hur börjar jag denna process med att falla?