Slutet av något ont - En början på ett nytt liv.

När jag sitter här nu och börjar detta inlägg så är jag väldigt irriterad, ledsen och allmänt förvirrad. Egentligen vill jag inte skriva detta. Jag har ett val om att hålla käft och låta livet rulla på, men jag orkar inte höra rykten eller gömma mig längre. Det finns så mycket saker som vill ur mig och jag vet inte vart jag ska börja än att skriva det här:

Ja. Jag har opererat mig för min övervikt. Jag har gjort en Gastric By Pass förra året, sista juni. Och vet ni vad? Det är fan det bästa beslut jag har gjort i hela mitt liv.

Att jag ens ska behöva sitta och förklara och vara rädd vad folk ska tycka om att jag har gjort den vid så pass ung ålder är patetiskt. Det är ju MITT liv. MITT val. MIN hälsa. Jag gjorde den för att det var det bästa för mig att göra, för jag kände ingen utväg till något annat längre. Jag har försökt och gjort ALLT för att gå ned i vikt, men har slutat med att det inte fungerar och jag går upp det som jag gick ned.  Jag har varit överviktig sedan jag var tre år.

Jag har blivit retad, folk har skrattat åt mig, pekat åt mig, sagt saker bakom min rygg, glåpord, kallat mig fetto och hur fet jag är så många gånger att jag inte ens orkar reagera, kollat på mig med en sådan äcklig blick men jag har kämpat mig vidare, klankat ned på min klädstil när jag var yngre, fryst ut mig i umgängen när man skulle vara flera (tre gick absolut INTE att vara, och speciellt inte tjejer kommer jag ihåg) och massor med flera saker.

Jag har aldrig gillat mig själv. ALDRIG. Jag har aldrig vetat varför vissa fantastiska människor har stannat kvar vid mig och kallat mig vän?  Hur kan de gilla mig? Vad är det med mig som gör att jag är en bra vän? När det finns så många andra som har gjort så fula saker mot mig. Inte nu, men förr. Man glömmer aldrig. Varje liten minnesbild från förr sitter ristat kvar i själen för att det har gjort så ont.

Jag tog beslutet för två år sedan. Jag var fortfarande tveksam ända fram tills jag åkte in i operationssalen där tårar rullade ned för min kind, eftersom jag inte ville anses som svag för att lägga sig under kniven för att bli smal. Men det är så mycket mer än ”att bara lägga sig under kniven”. Det är ett otroligt STORT arbete man måste gå igenom, och det visste jag redan när jag ställde mig i kö för att göra detta. Jag har åkt till Uppsala, pratat med dietister, tagit prover och svimmat, jag har pratat med läkare, de har velat vänta eftersom jag var så pass ung, jag har gått på matdagar för att lära mig hur man ska äta efter detta, jag har pratat och pratat och pratat. Den 30:e juni blev dagen då mitt liv skulle bli lättare att leva. Både för min kropp och mitt sinne. Jag vet att det finns tusentals dieter man kan gå på, och det handlar om att tänka rätt och träna rätt och bla bla bla. Men jag har gjort ALLT detta. Detta var min sista utväg – för mig. Det finns människor där ute som klarar av detta på egen hand, men det gjorde inte jag. Och jag vet inte varför jag ska sitta och skämmas över det. Jag klarade inte av att gå ned i vikt och behövde en hjälp på vägen.

Jag började fasta dagen efter studenten, vilket kanske inte var den mest perfekta dagen, men det var då min resa började. Nu har det snart gått ett år och jag mår så jävla bra.

Folk kanske nu undrar varför jag har sagt att jag äter regelbundet, tränar och äter mindre när fallet inte är så. Jo, det är sanning , jag tog bort bara operationsbiten. Jag tyckte inte att ingen hade med det att göra, även om misstankar fanns eftersom både min mamma och min pappa har gjort den, och varför jag gick ned så mycket i vikt samtidigt som dem. Jag ville inte berätta till någon som inte kunde prata vidare eftersom detta är ett jävligt känsligt ämne för mig. Jag valde personer som jag litade på, att berätta för. Sedan att rykten går runt i Hallstahammar, ska man skratta eller gråta för det? Det hade jag räknat med. Därför är det så TRÅKIGT att det ska gå bakom ens rygg istället för att fråga mig. Jag är inte farlig. Jag kan säga sanningen. Jag har fått höra från personer som jag INTE har sagt till, som vetat om min operation. Bara den saken blir man otroligt trött på. Men vad hade jag räknat med egentligen?

Människor som anser detta som fusk, som en person sa till min mamma, kan faktiskt bara hålla käften rent ut sagt. Detta är inte fusk på något sätt. Det är en otrolig utmaning som man får kampas med varje dag. Det är inte ”bara” att operera sig och sedan tro att man går ned i vikt, för det är mycket, mycket mer än så. Jag har haft dagar då jag har ångrat detta, samtidigt som detta är det bästa beslutet jag tagit. Det går upp och ned, och det blir vad man gör det till helt enkelt. Jag har haft fantastiskt stöd på min sida. Vänner som har varit med mig oavsett hur jag sett ut, har funnits med mig. Min fina familj som stöttat mig otroligt mycket från dag ett. Dagen efter studenten då jag började fasta inför operationen.

Idag har jag gått ned 47 kilo. Jag kan ha vanliga kläder som jag aldrig kunnat ha förut. När jag var ute på shoppingrundor med mina vänner, smög jag mig till det största avdelningen för det var de enda kläderna jag kunde ha – idag kan jag gå in till vilken klädesaffär jag vill och kunna ha ett par vanliga jeans och en fin tröja till. Jag har blivit gladare och ser livet på ett positivare sett än vad jag gjorde för ett år sedan då jag var nere i en djup depression. Jag är på väg uppåt och mår bättre för varje dag som går.

Jag kan kolla mig i spegeln och se att jag faktiskt är fin. Jag har fortfarande jobbigt med att se mig som fin, eftersom det sitter så mycket kvar i hjärnan och tänket, men jag kämpar på varje dag som går. Jag arbetar extra i en butik som jag aldrig trodde jag skulle kunna göra förut och trivs så bra att jag vill gråta varje kväll för att mina arbetskamrater är dem bästa.

Nu har jag lättat mitt hjärta. Funderingar? Fråga mig.