För vi lever alla med känslan att falla, och vid tomheten botten står vi på toppen

Idag har det varit en tung dag. Vaknade upp på rätt bra humör, käkade god frukost, drack kaffe, pussade Mr Dude hejdå och gick mot bussen. Den där jävla bussen igen. Kan jag inte bara få skita i den och kan det sluta att snöa? Varför just idag, och måste det blåsa så förbannat kallt? Inga vantar har jag heller plus att jag åter igen måste betala 48 kronor för att åka en halvtimme, in till kc och sitta vid en dumburk igen. Att leta jobb. Som det finns hundra tusen av, men inget som passar mig. För antingen är det något jobb som kräver minst tre års erfarenhet eller någon typ av utbildning. Men om jag inte orkar plugga till något yrkesrelaterat som ger mig jobb och om jag inte har erfarenhet av någonting? Vad ska man då göra när oddsen för att få ett jobb idag, är väldigt liten? Jag satte mig vid datorn för att återigen i två och en halv timme stirra på en skärm med massor utav hopsatta bokstäver som ger en kombination av en jobbsökan och kände bara desperation och tårar bränna bakom ögonlocken. Torkade bort en och försökte tänka på någonting annat. Men det gick inte. Jag ville bara hem till min mammas famn och få gråta. Eller skulle jag kunna ta tåget ned till Elina? Eller ska jag be Fredrik möta mig här och låta han bara få hålla om mig? Det är verkligen ingen mening alls att sitta där och leta jobb, för det händer ingenting iallafall. Jag har ett extrajobb på KappAhl och har fått en hel del tider. Ändå så måste jag gå dit. Varför? Jag ska praktisera, troligtvis i januari, och varför kan jag inte få extrajobba under tiden? Det tar otrolig energi av mig eftersom jag ger 100 % på jobbet, samtidigt som jag måste anstränga mig på kunskapscompaniet. Samtidigt som jag försöker få tiden att gå ihop själv. Jag vill träffa massor med folk och umgås, men egentligen orkar jag inte. Jag måste lära mig att säga nej till de saker som känns fel och att det bara inte går ihop. Men jag vill vara alla till lags. Men vad kommer då hända med mig egentligen? Tillslut kommer jag ligga i sängen och inte ens orka gå upp om jag inte börjar ta hand om mig själv. För det verkligen känns som om det är på väg att hända. Jag sitter och försöker att få tiden gå ihop med allt och alla, och jag skulle behöva klona mig själv till nio Natalie så att jag kan göra allt det jag vill göra. Det är massor som jag vill göra. Men jag vet inte vart jag ska börja. Fredrik sa att jag ska fixa en dag i veckan där jag bara tar hand om mig själv. Typ torsdagar. Vaknar, äter frukost i lugn och ro, gör det jag själv vill under dagen - om jag vill åka till stan och bara sitta på biblioteket själv, eller ta en kopp te själv, strosa runt i affärer själv, hälsa på Niklas och andas ny energi, ut och gå, gymma, simma - göra det jag själv vill och hela mig och må bättre. Ska nog inskaffa en sådan dag. Terapidag. Ja, så får det bli. Och så ska jag spara ihop till en språkresa. New York eller London står på min önskelista, och jag ska verkligen åka. Jag behöver det, och jag vill det så himla mycket. Ja, det är så många tankar som snurrar i mitt huvud och jag vill verkligen få ut knuten. Den har varit i mitt huvud alldeles för länge. Ändring, Natalie, ändring.