Two years ago

Jag sitter vid champagnefrukosten och äter kallplock. Klockan är ungefär sju och vid åtta skulle vi samlas vid skolan. Jag sitter med mina vänner, pratar, är glad om att dagen är äntligen inne. Äntligen är det våran tur att få springa ut och få gosedjur, champagne och visselpipor runt våra halsar. Krama om familjen och släkten och sina fina vänner. Prata, gråta och sedan åka flak med musik som fyller blodet med energi. Det var det bästa på hela studenten - flaket. Så otroligt roligt att få åka runt och visa sin glädje, över de 12 år man kämpat som ett as för att klara sig.

Jag både älskade och hatade min student. Jag avskydde hur jag såg ut. Jag var inte nöjd med klänningen alls och bara hatade allt. Jag vet att mamma gjorde allt för att det skulle bli bra, men jag var aldrig nöjd. Jag ville springa ut och känna mig vacker, men allt jag kände var hopplöshet. 

Det jag älskade var mottagningen och flaket. De hade gjort så himla fint hemma hos farfar, jag var så nöjd! 

Varje år det är student känner jag en liten uns av ångest, för jag skulle bara vilja ge en revansch till mig själv, springa ut och känna mig vacker och stolthet. 

Jaja, konstigt inlägg. Två år sedan idag jag sprang ut från Kantzowska.. Tiden går fort!