---

Det känns som om jag har gjort något stort fel. För mina vänner. Att jag har stött bort dom otroligt mycket. Jag vet att jag har jobbat mycket, och det måste jag ta före i och med att alla pengar behövs. Samtidigt så har jag också velat träffa nya människor också från Fredriks umgänge och hans släkt. Men det känns som om man har fått tanken av andra att man har valt bort dom. Vilket jag inte har. Jag kan inte dela på mig, jag försöker ge min tid till alla, jag har sagt nej till en del saker för olika anledningar (vilket jag erkänner), inte för att jag INTE vill umgås med mina vänner men av andra orsaker.

Det känns som om jag gör fel hela tiden. Faktiskt, haft ett samtal med en kompis som sa: Man vill inte fråga dig saker längre för det känns som om du kommer säga nej igen.

Sådan vill jag ju absolut inte vara. Jag vet inte ens hur jag ska förklara mig heller, behöver jag ens förklara mig? Har jag blivit tråkig? Är jag inte densamma längre för jag har träffat Fredrik eller hur är det? Ärliga svar, om ni vill kommentera? Smsa, facebooka eller vad som.

Någon annan som känner så här?

Min fasta punkt bor i Göteborg, och det är en sorg att inte få ha henne här. Min andra halva. Jag har inte henne längre här, och det gör ont i mig. Kanske därför jag har känt mig så jävla vilsen? Vem ska jag vända mig till? Vem kan jag prata med? Dela alla innersta tankar när inte hon är här? Kan inte berätta ALLT för vem som helst heller.