Långpromenad bort mot 90-talet

Tog på mig mina promenadskor och började gå. Jag tog vägen förbi Tunaskolan. Min allra första skola där jag sprungit förgäves för att inte bli tagen i jaga, spelat fyrruta, lekt bollen är lös, sprungit till matsalen fast man inte fick, lekte stenjaga, blivit retad, gråtit på skolgården, ramlat och fått grus i mina händer, suttit och sjungt skolsånger som alla tyckte var tråkiga medan jag älskade dem i smyg, idrotten som var sjukt tråkig men som nu i efterhand var världens lättaste, redovisningar som tog tjugofem minuter fast de skulle varit på tio minuter, lugna lässtunder i biblioteket, träffat skolsköterskan som berättade om tiden som skulle komma för att man var tjej, all maniskt spelande av goggos/pokemon, lärare vs elever i den superhajpade avslutningsmatchen i fotboll sista året innan vi slutade, hänga knäveck på rasterna, fredagsfikan som var höjdpunkten på veckan, springa skoljoggen som man tyckte var jobbig och lång men som idag är världens kortaste runda och slutligen, skolkamrater som man lärde känna som idag har ett helt annat liv.

När jag går förbi skolan och ser att alla lokaler är tomma, klassrum som ska bli till lägenheter och har fått balkongdörrar gör mig väldigt rörd. Jag kan inte förstå att jag har gått på denna skola och att alla minnen som sitter i väggarna ska suddas ut med människors tavlor och ny färg. Jag har fina minnen från den skoltiden och jag blir lite ledsen över att den tiden gick så fort. Fjorton år sedan, det var då jag började ettan, och jag minns alla stunder när vi satt i ring och skulle prata om helgen som varit, när man fyllde år fick man hålla i en liten flaggstång och sedan le när läraren tog fram kameran för att man skulle minnas hur det var, alla discon i gymnastiksalen med låtar som backstreet boys och spice girls. Fjorton år sedan allt detta hände. Träden som blommade och buskar med knoppar. Nu är det igenväxta cykelställ med taggiga grenar runt omkring sig, och en skolgård där det ekar tomt.

Tårarna bränns bakom mina ögonlock när jag går förbi vårt gamla hus, för det är så många glada minnen där. Hela min uppväxt har varit i tunaområdet och att allt går för fort framåt är läskigt. Kunde jag, skulle jag vilja bara en liten stund se hur det var att gå i ettan igen fram tills sexan samt att se hur det var när vi flyttade till vårt andra hus som låg en skog bort. Se hur alla i skolan såg ut, hur man var, vad man skrattade åt, vad man pratade om, vilka meningslösa bråk som man hade till att jag spelade tennis med min granne Erik och åt chokladbollar med hallonsaft. Minnena bubblar upp från ingenstans, tänk vad en byggnad kan göra, tänk vad ett hus och en gata kan göra, att man kan känna så otroligt starka känslor på en nanosekund. Jag tar med mig dessa minnen i positiva tankar fastän det hände tråkiga saker också. Jag tar allt med mig och bevarar det varmt och tryggt i hjärtat, för att se framåt i livet och väntar tills mitt första barn ska börja ettan. För oj vad jag kommer känna mig stolt, och vad jag kommer göra allt för att han/hon ska få en sådan fin uppväxt som jag hade.