Jag minns det första året som väldigt intensivt år, positivt samt ett otroligt jobbigt första år. Målet jag hade efter operationen var att jag skulle vara hemma och lära mig känna in rutinerna bra och ha en stadig grund om vad jag kunde äta och hur mycket när man åker bort tillexempel. Idag känner jag att jag hade behövt mer tid och inte hoppa på kursen direkt, men som sagt - det gav mig rutin också för maten så på det sättet var det ju bra. Och att jag fick jobb på KappAhl, kan ju inte bli bättre!
Det har varit, och är fortfarande, en kamp med tänkandet kring all mat. Det är ingenting som går bort på en dag, utan det är en ständig kamp. Samma med min kroppsbild. Jag har blivit smalare, absolut - men ibland finns det dagar då hjärnan bara vill kränka ned mig själv vilket är jobbigt. Det är dagar då jag ständigt tittar mig själv i spegeln för att se säkert på att jag inte har gått upp någonting osv. Som sagt, allt blir också vad man gör det till. Jag är så glad för denna chans idag, och att jag kan ha ett par jeans i storlek 42 gör mig gråtfärdig. Skulle jag ALDRIG kunna haft för ett år sedan.
Jag är lyckligare idag än vad jag var för ett år sedan - och det är för jävla skönt!
Nu ska jag börja träna mer (blivit lite dåligt med det!!) och köra på!
Jag är nu 42 kg lättare. Har tappat 33,5 cm runt midjan. Gått från 42 i BMI till 27.
Livet leker på rätt bra idag.
Då:
Två dagar efter operationen
2 Juli 2011
Nu:
Idag, 30:e juni 2012
6 kommentarer:
Oh vad du är duktig min tjej <3 OCH vilken resa du har gjort, jag sitter och tittar på kortet som är taget 2 dagar efter op, lika glad som vanligt och skrattar. "JUST" det är DU nattis lika glad oavsett vad du har gått igenom.Älskar dig / mamma
du är sjukt grym, och jag är så stolt över dig. du har klarat första året hur bra som helst och jag vet att du inte kommer ge dig. du är verkligen helt fantastisk. glöm inte det.
Du är en så stor förebild Natalie. wow!
Du är skitsnygg!!
Det är något många aldrog kommer förstå, hur grymt mycket energi, kraft och viljestyrka det måste ta att ta sig igenom något så stort. Jag kommer heller aldrig förstå. Men jag vet ju att du är stark, stark som fan. Haru alltid varit, det är något som du liksom utstrålat.
Oavsett hur man ser ut så är det viktiga ju hur man mår. Och att ha ett ansträngt förhållande till mat, är något jag också känner igen. Det är svårt, eftersom mat är något man behöver för att överleva. Men jag tror på att om man har något att kämpa med, så blir man stark. Starkare än starkast.
Och att kanske behöva kämpa, tänka, planera hela livet, anser jag är skitbra egentligen. Det betyder att man hela tiden har en chans att bevisa sig stark och utveckla sig själv under hela sitt liv. Att aldrig bli bekväm. aldrig uttråkad.
kram. Hoppas du och elina har det himla fint i frankrike! :)
jag är så lycklig för din skull.
fäller nästan en tår här och nu
Skicka en kommentar